fredag 24 januari 2014

Det bedrövligaste jag läst - boken om Axel

Vi hade bestämt oss för att låta  Bo Carpelans bok Axel, få representera Finland - i vår bokcirkel med tema nordisk litteratur. Vi läste lite om själva boken, innan vi bestämde oss, och kom fram till att det skulle bli en intressant och rolig läsupplevelse. Svenska Dagbladet beskriver Axel "som en av 1980-talets stora romaner".

Men jämmer och elände - det var det både att läsa boken och vad den handlade om. Jag tror det var den tråkigast bok jag någonsin läst. Jag läste cirka 200 sidor om Axel och den jämmerdal han levde i, sen hoppade jag över100 sidor, fortsatte att läsa, för att så bestämma mig för att det fick räcka. Jag avslutade med de sista tio sidorna - då dog han - Axel.


Bo Carpelan, en adlig finländsk författare, har skrivit boken Axel, som handlar om hans farfars bror. Axel var sjuklig redan från det han var liten. Han hade dåliga nerver och dåligt självförtroende men var mycket musikalisk. Han gjorde inte något under hela sitt liv - gifte sig inte, arbetade inte, sov inte. Boken innehåller Axels dagboksanteckningar och kommenterande text runt dessa. Jag blev imponerad av Axels dagboksanteckningar - ända till jag kom underfund med att även dessa var skrivna av Bo Carpelan. I mogen ålder börjar Axel skriva brev till Jean Sibelius och de blir goda vänner - Axels enda vän i livet. Axel hjälper Sibelius på olika sätt och förmodligen är det tack vare Axel som Sibelius når sina framgångar.

Det var bara en av oss cirkeldeltagare som hade orkat läsa ut boken men vi var alla överens om att det var en bok som kan gå under epitetet tråkig, visserligen välskriven men med ett tungt, gammaldags språk och ett ämne som författaren inte hade lyckats ge liv åt. Kanske skulle bokens enformiga, tråkiga upplägg återspegla Axels trista liv - om det var syfte kan man säga att han lyckades.

Det enda roliga med Axel var att vi alla cirkeldeltagare var helt överens - för första gången. Vi var helt eniga om att detta var den tråkigaste och enformigaste bok vi någonsin läst.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar