Där vi en gång gått

På vår bokklubbsresa till Helsingfors och Tove Jansson-utställningen på Ateneum skulle vi diskutera en finsk författare. Valet hade fallit på Kjell Westös roman "Där vi en gång gått" - en skildring av livet i Helsingfors från början av 1900-talet fram till andra världskriget. Trots att jag hade flera månader på mig fick jag inte läst klart den.

Boken var trögläst och omständligt skriven med massor med personer som var svåra att hålla ordning på men den var ändå intressant. Jag körde fast direkt och kände visst motstånd så fort jag öppnade den. Men trots allt ville jag veta hur det skulle gå. Vad göra? Jag kollade på bibliotekets hemsida för att se om den fanns som film - och det gjorde den! Filmen var riktigt bra och eftersom jag läst ca 150 sidor hade jag lärt känna personerna och hade ingen svårighet att hänga med. Hade jag sett filmen utan mina 150 sidors förkunskaper skulle jag inte tyckt att den var bra. Jag skulle inte ha förstått bakomliggande faktorer och personerna skulle ha blivit alldeles för summariskt skildrade

"Där vi en gång gått" handlar om rika och fattiga, om svensktalande och finsktalande, om vita och röda - de två grupper som lever i Finland. Fastän de finsktalande är i stor majoritet var de i början av 1900-talet underordnade den svensktalande överklassen. Kjell Westö skildrade dessa motsättningar så levande att jag tyckte mig förstå varför det blev inbördeskrig i Finland 1918.

Modellen när man vill hinna läsa mycket och hänga med (fastän man är en "långsamläsare") kanske är att läsa första fjärdedelen av en bok - lära känna karaktärerna, deras inbördes relationer och författarens stil - och sen se hur handlingen framskrider och hur "det går" i filmatiseringen av boken.