Kategorier

måndag 5 februari 2018

Den stora utställningen

Först fick jag syn på en fin, dyr bok om svenskt jugend - såg väldigt trevlig ut. En typisk blädderbok. En bok man tittar igenom och sen inte öppnar på flera år. Jag beställde boken - Swedish Grace - på bibblan. Den innehöll "omkring 650 bilder som visar arkitektur och utsmyckningar; möbler, inredningar och utställningar mm - allt präglat av Swedish Grace". Det intressantaste i boken var bilderna från Göteborg och Göteborgsutställningen.


Sen fick jag syn på en roman som "handlade" om Göteborgsutställningen - passade väldigt bra att läsa efter "Swedish Grace". Även den "föll på läppen".

Marie Hermanssons bok "Den stora utställningen" är en slags deckare där handlingen kretsade kring Albert Einsteins besök i Göteborg. Boken kändes lite gammeldags naiv men trevlig och underhållande. Någon riktig deckare var det inte.


Det roligaste var beskrivningen av Göteborg och världen 1923. Jag googlade på flera av de personer som fanns med i handlingen - alla verkar ha funnits "i verkligen". Allt kretsar kring Albert Einstein och hans besök på Jubileumsutställningen. Två dagar försenad anländer han, efter en dramatisk resa, till Göteborg och kan hålla sitt Nobelföredrag. En annan "kändis" är Gustav Ekman (han som har gett namn åt Ekmanska sjukhuset) men där fanns många fler "kändisar".  I en roman som utspelar sig 1923 får man också en känsla för hur nazismen och förföljelsen av judar blir allt vanligare.


Ellen, en av huvudpersonerna, vill bli journalist och får under utställningen jobba på "Lejonet och Kronan - utställningens egen tidning". Hon tillhör gruppen "den nya kvinnan" - självständig och självförsörjande. För Ellens del  skulle det varit bra om #metoo-rörelsen hade funnits redan på 20-talet.


När Albert har hållit sitt nobelföredrag och blivit lovad prispengarna åker han, Gustav Ekman och några andra gubbs till Ekmans sommarställe "Råda säteri" för att äta lunch. Där får Albert skriva sitt namn i "gästboken" - d.v.s. rista in sitt namn på ett av fönstren. Det får alla prominenta gäster på Råda säteri göra.

Råda säteri har varit restaurang sen mitten av 70-talet. Vi bodde under flera år "granne" med säterit men trots det kom vi aldrig dit vare sig på lunch eller middag (hade väl inte råd). Men nu är det hög tid. Till sommaren måste vi försöka och jag hoppas att även vi får skriva våra namn i "gästboken". Nej, det får vi naturligtvis inte - vi får vara glada om vi får titta på Albert Einsteins.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar