Kategorier

torsdag 15 februari 2018

Patrioterna

Det enda positiva med att vara förkyld är att jag får tid att ligga i soffan och läsa och lyssna. När jag var klar med några seriösa böcker, valde jag, som jag alltid gör, något lättuggat och blev, som jag ofta blir, besviken.


Jag valde "Patrioterna", Pascal Engmans debutroman. Boken har fått fina omdömen men det var ingen bok i min stil - rå, grym och obehaglig. Full med floskler. Öga för öga, tand för tand är det som gäller. Det är en matchobok där starka kraftfulla män "vet  bäst", och beskyddar vackra men intelligenta kvinnor.

Handlingen utspelar sig huvudsakligen i Sverige ett land med stor invandring, ett land som håller på att tas över av muslimer.

En arbetslös ung man ur överklassen som lever på pappas pengar har fått nog av alla invandrare och alla gullande journalister. Han och hans kamrater ska vända opinionen. Allt är så otroligt överdrivet. Vad gör poliserna när en seriemördare är i farten? I den här boken löser de i alla fall inga mord utan det är den ensamme starke mannen vi måste förlita oss på.

Vad är det författaren vill säga? Vill han visa att vårt samhälle är inne på en farlig väg där polisen är frånvarande? Vill han visa att allt inte är som det synes vara - att det inte alltid är muslimer som är skyldiga? Är det en samhällskritisk bok eller är det rent underhållningsvåld?

Nej, det här är verkligen ingen bok i min stil. Ett grovt, fult språk med upprepningar och könsord. Den är inte ens spännande, snarare förutsägbar. Jag lyssnade på boken och, som alltid när det är Stefan Sauk som läser, gillade jag inte uppläsningen.

Efter att ha läst två finstämda böcker med vackert språk, "Mot fyren" och "Ett eget rum", blev det här bara för mycket av allt.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar